Haiku Presentationer Skriva memoarer?

Dialog med delfiner på Nordsjön

Per Holmlöv/2006

Delfinerna besöker oss första gången utanför Fraserburgh på Skottlands östspets.
En flock havssulor dyker ihärdigt från hög höjd ner i havet. Sulan är en stor fågel - mer än en och en halvmeters vingspann - gult huvud, grå näbb och bländande vit med svarta vingspetsar. Den fiskar som en tärna och fångar sin fisk djupt i havet. De uppträder oftast ensamma eller parvis. Här var det en hel flock på trettio - fyrtio fåglar. Det måste vara mycket fisk just där.

När vi seglade genom fågelflocken kände jag att delfinerna var där. Det knäppte som av en elektrisk urladdning och jag hörde ett pustande akter om Siri. Det var fyra delfiner som avbröt sitt fiskande för att leka med oss. Två delfiner på var sida av Siri följde oss och höll vår fart och tycktes halvhoppande säga: ”Titta nu - så får ni se hur duktiga vi är!” Sedan sköt de fart och korsade samstämt i Siris stävsvall. Två kom från babordssidan och kastade sig över mot styrbord samtidigt som de två styrbordsdelfinerna störtade genom bogvågen över mot babord. De verkade vara två, tre meter långa och deras ryggfenor var tre, fyra decimeter höga. På ovansidan var de dels grafitgrå med vit undersida dels var de helt mörka. När Lisa sedan stod till rors såg hon hur mödrarna kom liksom för att visa upp sina ungar som tycktes härligt olydiga.

Varje grupp delfiner verkade ha sitt revir och försvann när vi seglat genom det. Under dagen upprepade sig mönstret med flockar av fiskande fåglar och jagande delfiner som besökte oss för att göra sällskap under någon halvtimme.

Mitt på Nordsjön kom kulingen. Sjön blev grov och brytande. Vi hade blivit förvarnade några timmar tidigare av Navtexen och hade förberett oss enligt vår mentala checklista. Revat, ätit rejält, varmt underställ, Goretexkläder, livvästar och säkerhetslinor - hela paketet. Vi vill inte segla när det blåser så här mycket. Siri klarar lugnt mycket värre och hårdare väder men för Lisa och mig blir det tröttande och obekvämt ombord. Varje liten förflyttning måste planeras. Det finns handtag och hållpunkter överallt och vi måste ständigt hålla i oss för att inte handlöst kastas mot något hårt och obehagligt. Tidigt i somras innan rutinen satt i ryggmärgen spräckte jag troligen ett revben mot en skarp kant. När det blir mörkt och när det blåser mycket tar jag längre 22 rortörnar så att Lisa får sova. Jag har bättre mörkerseende och tål sjön bättre. Lisa navigerar och stöttar med té och mackor.

Natten blir dramatisk. Stora sjöar reser sig i lovart med fradgande vita, lysande brottsjöar som Siri oftast rider över. När jag inte lyckas styra upp över vågen bryter den ner över däck och forsar över hela båten. Vattnet strömmar över sprayhooden ner i sittbrunnen och längs utmed däcket. Siri har spraydodgers, stänkskydd, fastsatta vid mantåget för att skydda rorsman mot vågorna. Nedtill är de avsiktligt löst fastnajade för att inte väven skall slitas sönder av sjöarna. På bägge sidorna är najningen nu lössliten och smattrar i vindbyarna. Själv sitter jag hyfsat skyddad vid ratten, fastsatt med en säkerhetslina från durken till livvästen. Linan håller mig kvar ombord och jag lämnar aldrig sittbrunnen utan att Lisa är på däck.

Molnen far sönderslitna lågt över havet och månen kommer fram. Hela det vilda havet belyses och brottsjöarna beläggs med silver. Då märker jag att delfiner åter är på besök. Genom larmet förnimmer jag det elektriska knäppandet och tittar extra noga upp i lovart. Då bryter några stora fenor ytan och i månskenet lägger de sig som vänner och simmar parallellt med vårt skepp. Jag känner det som ville de säga: ”Bra jobbat, skipper. Det här fixar du. Att det blåser gale Beaufort 8 på Nordsjön är normalt, skipper. Så här har vi det ofta. Du vänjer dig snart.” Mitt i ovädret skänker delfinernas närvaro trygghet.

Då kommer ögonblicket.

En kraftig hög sjö i lovart genomlyses av månen. I vågen ser jag mot himlen en delfin simma och efter ryggfenan strömmar gröna luftbubblor som en pärlkaskad. Jag ser hur den skjuter fart genom lugna, kraftfulla, rytmiska slag med stjärtfenan. Jag inbillar mig att den visar upp sig avsiktligt.
Havet, vinden, himlen, delfinen i vågen genomlyst av månen - MAGI!!

När det ljusnar lugnar sig vinden men sjön går fortfarande hög då Lisa tar över. Kulingen har drivit oss långt mot sydväst och några timmar senare börjar vi kämpa och gneta oss mot gammal död sjö och motvind norrut till Sörlandet. Femton timmar senare ser vi fyren på Lista och angör Norges kust.

Vi ligger vid kajen i Farsund exakt tre dygn och ungefär 400 NM efter det att vi slussat ut vid 33 högvatten i Inverness. Lisa serverar oss traditionsenligt ägg & bacon för att fira vår crossing. Vi köper några krabbor av en fiskare som förtöjer bredvid oss på bryggan. Nu har vi middagsmat till kvällen och kan lugnt koja....

 

Fler historier

I Thyborön bär man Kansas
Possibly gale på Nordsjön
North Atlantic Ocean
Dialog med delfiner på Nordsjön